Unnaryd-Jälluntofta-Hembygdsförening

Historiska samlingen

Nils

Lindberg/Lundbergh

(1719 - 1788)

Johannes

Nilsson

(1757 - 1827)

Anders

Eriksson

(1774 - 1855)

Sunnerbomålning

Gustav & Sven

& Carolina

Norberg

 

Nils Lindberg/Lundbergh

(1719 - 1788)

 

var indelt soldat på ett torp under Åkebo, senare bosatt i Färda och slutligen i Grysshult, strax norr om Unnaryd, där han antas ha haft sin målarverkstad. Målareskolorna i Kind, Breared, Knäred och Sunnerbo liksom Ås och Femsjö-Färgarydgrupperna har tagit intryck av målarmästaren Nils Lundberg och hans bonadsstil i Unnaryd.

 

Hans efterfrågade val av motiv och strama kompositioner präglas av det karolinska 1700-talets militära orden. Av hans omfattande produktion finns i dag ett antal bonader bevarade hos privata samlare och på museer runt om i Norden. Ett sjuttiotal bonadsmålningar av Lindbergs hand med datering mellan 1751 och 1780 finns bevarade.

 

En del av dessa har han signerat med initialerna NLB men alla Lindbergs verk är lätta att identifiera på hans säregna, personliga stil.

Typiskt är ögonen som ser dig som betraktare och ”bekräftar” din existens. Även hans senare medhjälpare har tydliga ögon som viktig ingrediens i sina målningar.

 

Från hans produktiva målarstuga i Grysshult var de främsta medhjälparna Per Nilsson från Ljushult i Vrå och Johannes Nilsson från Gyltige i Breared.

 

Nils Lindberg ”Spejarna med druvklasen”, datering oklar, textil, 114 x 41 cm, UJH 3002

Nils Lindberg ”Bröllopet i Canaa i Gallieen” 1763, textil, 273 x 87 cm, UJH 3001

 

Johannes Nilsson

(1757 - 1827)

 

lärde upp sig som medhjälpare i Lindbergs målarstuga i Grysshult och har kallats ”den styvaste av bonadsmålarna”. Han var kommen från Gyltige i Breared och bosatte sig här igen omkring 1790. Han gick under namnet Gyltigemålaren och hans verksamhet sträcker sig över lång tid och uppvisar så tydliga skillnader i produktionen att man tidigare antagit att det funnits två olika gyltigemålare.

 

Han var till en början trogen sin läromästare Nils Lindberg i stil och detaljer, men utvecklade med tiden ett alltmera personligt sätt med välberäknade kompositioner i symmetrisk ytmässig täthet. Lätta rytmer åstadkommer han med upprepningar och detaljer som fönsterbågar och portaler. Blåfärgade svävande bubblor, konturerade och ibland halverade, är typiska för Johannes Nilsson.

 

Hans signum är välmående och rundhylta figurer med vänliga “pepparkornsögon” som saknar personlig individualitet. Det är stiliga herrar i bredbrättade hattar, kraftfulla hästar och vackra kvinnor i snygga kjolar som utstrålar sympati och harmoni i hans målningar. Och tydligen var det motiv som tidens Unnarydsbor gärna ville ha till utsmyckning av sina väggar. Det ornamentala uttrycket stegrades genom hela Johannes Nilssons produktion och han utvecklade ett mästerligt sinne för dramatiska effekter.

 

Det finns gott om exempel på hur Johannes Nilsson vidgade bonadsmåleriets motivkrets. Som textare var han driven, även om han enligt uppgift var läsokunnig.

I kyrkböckerna har man försökt passa in Johannes i tidens mall för sockenbor och han omnämns ömsom dräng och ömsom backstugusittare och någon gång som “fallandesjuk med tillstånd att tigga”. Dock tycks han, förutom under en sjukdomsperiod, ha klarat sig ganska bra ekonomiskt och noterades i kyrkboken som en av socknens 23 utövande tobaksrökare.

 

Den bevarade produktionen efter Johannes Nilsson är rik och återfinns på museer i Stockholm, Köpenhamn, Lund, Malmö, Halmstad, Varberg och Unnaryd men även hos ett antal privata samlare.

Johannes Nilsson, ”Bröllpet i Canan”, 1808, textil, 190 x 95 cm, UJH 3012

Johannes Nilsson, ”Den förlorade sonen”, 1808, textil, 478 x 34 cm, UJH 3015

 

Anders Eriksson

(1774 - 1855)

 

Gick under namnet “Klåkaren i Dravö”. Född på torpet Teget nära Ölmestad i Reftele fick han som avskedad soldat 1804 genom omröstning befattningen som klockare i Västbo Ås socken. Då flyttade han från Draftinge torp till ryttaretorpet i Ås by och därifrån till Smedtorpet i Dravö. 1802 ingick han äktenskap med Stina Jacobsdotter från Ås Stom och de fick 11 barn. 1808 flyttade de till Dravö Baggegård, där Anders verkade som bonadsmålare resten av sitt liv.

Ett hundratal av hans verk finns bevarade, de flesta ifrån Unnaryd, Västbo Ås och Jälluntofta. Han signerade ofta sina bonader med initialerna AES (ANDERS ERIKSSON). Den tidigaste vi har i Unnaryd är från 1797 och hans senaste dateras 1854, men de flesta bevarade är från åren runt sekelskiftet.

Hans material omfattar ett 40-tal motiv, många hämtade från bibelhistorien men även från sagor och folkliv och forskarna finner influenser från ”Unnarydsskolan” genom Johannes Nilsson, ”Per i Lusshult” och Anders Bengtsson i norra Bökeberg.

Anders Eriksson utvecklade sina egna stildrag med blommor och dekorationer som han lät växa sig höga som träd. Husen lät han bygga ut till hela städer och människorna kunde han avbilda även i halvprofil. Han framträder som en ohögtidlig humorist inom det sydsvenska bonadsmåleriet. Ett nytt inslag i hans

bonader var att både män och kvinnor uppträder i dräkter med drag av mode från Gustav III´s hov, högreståndsmiljön. Kyrkmålningarna i Västbo Ås kyrka, där Anders arbetade och influerades är

utförda i pietistisk stil av målarmästaren Sven Niclas Bergh 1764.

Anders Eriksson

”Absalons död i eken och Elia himmelsfärd”,

datering oklar, textil, 67 x 139 cm,

UJH 3033

Anders Eriksson ”Lassabergsbonaden”

1797, textil, 203 x 125 cm, UJH 3032

Anders Eriksson

”Intåget i Jerusalem, bebådelsen för herdarna och barnet i krubban”,

1831, textil, 140 x130 cm, UJH 3031

Ett av de främsta avtryck som Johannes har lämnat efter sig till eftervärlden återfinns i Unnaryds Bonadsmuseum som “Hästhultsdonationen”.

 

1814 fick Johannes Nilsson i uppdrag att utsmycka storstugan hos  familjen Carlsson i Gällestorp.

 

På många håll har fina bonader sargats av tidens hantering. Samlingar har splittrats och enskilda dukar har klippts sönder i samband med arvsskiften och liknande. Men i Hästhult har en enastående sammanhållen serie av bonadsmålningar bevarats helt intakt ända sedan 1814.

 

Målaren Johannes Nilsson hämtades på hästrygg från Gyltige och fick bo på gården i all den tid det tog honom att måla sina verk. Elva specialinpassade bonadsmålningar beställdes av ägaren Anders Carlsson till att utsmycka finrummet i Gällestorp. Hans maka Kristina hade redan vävt målardukarna klara.  Närmare trettio löpmeter finaste linneväv klipptes till och syddes samman enligt målarmästarens anvisning, bara det ett oerhört arbete.

 

Den 27 kvadratmeter stora lokalen av välskrädda furustockar hade två fina dörrar och tre fönster som skulle sparas ut och ena väggen delades av en sättugn i svart gjutjärn. Gården höll med råvaror till färgpigment liksom vatten och hönsägg till måleriet.

Det var en stor beställning och enligt

traditionen blev målaren väl omhänder-tagen i Gällestorp och trivdes med sitt uppdrag. Han avstod helt från att måla Skam (djävulsbilder) i något hörn som han annars kunde få för sig om han inte var riktigt nöjd på ett ställe.

 

Gällestorpssamlingen

är en bildserie om elva mästerverk där Johannes Nilsson, utöver vanliga fromma betraktelser ur nya Testamentet, nu drar till med hårresande skildringar av gamla Testamentets tusenåriga våldsamheter. Han sätter färg och figur till ”Slaget om Jeriko”, ”Simson och rävarna” den ”Sjuhövdade Draken” m.fl. bloddrypande berättelser.

 

I strama kompositioner och sprudlande färger återger hans penslar sin tids tolkningar av den eviga striden mellan ökenvandrande judar och Palestinas folk i Kanaans land. Det kanske var ett önskemål från familjen i Gällestorp.

Bonadstraditionen utvecklades

i en tid av hård ”facklig styrning”. Kungamakten krävde omsättningsskatt på undersåtarnas liv. Städernas köpmän och skråmästare fick monopol på handel och hantverk för att, i sin tur, skatta av till Kronan. Förbud verkställdes mot verksamhet och frihandel på bygden och detta restriktiva system ledde hela nationen in i ekonomisk stagnation.

 

Endast längst ute i byarna kunde småfolk stå upp emot översitteriet. Fria hantverk frodades i lönndom. Korgmakarna på torget, handlarna i Knallebygden, stolmakarna i Lindome liksom även bonadsmålarna i gränsbygden bar upp en mänsklig rättighet att bedriva hantverk och konst.

 

Skråmästarna hånade bonadsmålarna som ”bönhasar” men orkade inte med att hävda sina monopol. Och kyrkan, som gick systemets

ärenden, valde att just på bonadsmåleriets område, inte beivra den kungliga lagstiftningen.

Målarna som jobbade på beställning av lokala hemmansägare var så obetydliga att ingen behövde bry sig. Allra helst inte i de svårkontrollerade Smålandstrakterna där folk, sen urminnes tider, varit vana att sköta sig själva.

 

Just i dessa skogsbygder utvecklades bonads-måleriet som en subversiv piratproduktion. Men i bland kunde kyrkoherden i en socken vara en human och storsint person som såg genom fingrarna med småfolkets målerier. I synnerhet om dessa överensstämde med Folkkyrkans tolkningar och hjälpte till med att hålla sockenborna till den rätta läran.

 

 

Sunnerbomålning

 

Denna målartradition härstammar från Per Nilsson (1741–1820) kallad ”Per i Lusshult”. Han hade lärt upp sig i Unnaryd och från hans målarverkstad utvecklas ett trettiotal framstående bonadsmålare varav flera var kvinnor. Hans egna barn Johanna Persdotter och i synnerhet Nils Persson tar så småningom över verkstad och kundkrets och utvecklar i byn Hyhult en egen stil där även systrar, barn och barnbarn samt grannar och vänner aktivt kan ta del i målandet. Nils och Johanna och de många kvinnliga målarna öppnar för en kraftig förnyelse av stil och tradition i den så kallade Sunnerboskolan.

 

Förnyelsen hänger samman med att papper från Skeens pappersbruk kom att användas som underlag. Pappersbruket hade fått problem, man fick inte sålt sina handgjorda pappersark. Bygdens alla gubbar som jobbade där fick ingen lön och bruket höll på att göra konkurs.

 

Det blev allvarlig kris i samhället och här träder kvinnorna fram. Döttrarna, fruarna och gummorna ger sig på att måla bonadsmotiv på de svårsålda arken. Kreativiteten flödar när de respektlöst bryter med invanda traditioner.

De experimenterar, kolorerar och ”massproducerar” och nu går det plötsligt att sälja pappret på marknader och torgdagar i Vrå, Ljungby och Unnaryd.

Färdiga pappersark i standardstorlekar underlättade beredning och distribution av färdigmålade bonader. Arbetet gick fortare och produktionen blev större samtidigt som priset kunde sänkas så att bonadsmåleriet blev tillgängligt för helt nya kundgrupper. Härefter var det inte bara självägande bönder som skaffade sig bonader utan nu kunde även enkelt folk få råd med denna lyx. Distributionen organiserades med kringvandrande försäljare och torgknallar.

 

Nils Persson som huvudman för Sunnerbo- skolan hade sin mest produktiva period fram till 1815/1820, då han överlåter målarverkstad och kundkrets till barn och syskonbarn. Men redan tidigare spåras ett typiskt kvinnligt inflytande på bonader som tillskrivits Nils Persson.

 

Sunnerboskolan präglas av feminin stil och här träder för första gången kvinnan fram som ”skapande hantverkare” även om hennes verk kom att tillskrivas ”mannen i huset”.

Detalj av Sunnerbomålning. ”Maria bebådelse, Maria och kusinen Elisabeth”,

1805, sammanfogade pappersark till en ”siåsaribba”, 417 x 53 cm, UJH 3071

Sunnerbomålning, proveniens oklar, 1821, 240 x 50 cm, papper, UJH 3077

Bonaden skildrar i en våd hur de vise männen i första bildfältet uppvaktar Barnet i Marias knä, varvid vi till höger därom får se deras ritt dit med var sin häst i ett eget bildfält. Längst bort uppe i högerhörnet syns Herodes ansikte titta efter dem som genom ett fönster. Josef står bakom Marias stol och håller en hand på stolsryggen. Han visar ingen notis om mössan på sitt huvud medan de vise männen är barhuvade, hattarna de hade under ritten är borta.

Detalj av Sunnerbomålning, proveniens och datering oklar,

papper, 282 x 26 cm, UJH 3094

Bonaden har en våd med tre bildfält varav det sista är beskuret.

Längst till vänster syns Staden, i nästa fält syns ängelns hälsning till herdarna på

julnatten, textad Jag Budar eder Stor glädie. En grupp om tre huvuden i glorior likt

ängelns kan gestalta den stora hopen av den himmelska härskaran som visade sig i

sammanhanget. I nästa bildfält syns två män i ”moderna” långbyxor med mössan i hand

stiga in i stallet där Jesusbarnet betraktas i krubban av Josef och Maria, två änglar och

en åsna. Den högra håller i tömmar som slutar i kanten, varför där nog en gång funnits

en oxe med i bild, vilket hade skapat en påtagligt symmetrisk komposition av bildfältet.

 

Gustav Norberg

(1784 – 1835)

 

Gustav Norberg var utbildad målargesäll, möbel- och skyltdekoration var hans yrkesspecialitet. Hans typiska ”vita unnarydsrosor och pingstliljor” vittnar om en säker hand som präglade även de få av hans bonader som finns kvar. Men som hantverksskolad dekorationsmålare ställde han sig lite utanför de övriga bonadsmålarnas krets.

 

Som utlärd gesäll var han medlem i målarnas skrå och ansåg inte att avdankade soldater och fruntimmer skulle få ägna sig åt yrket. Så fick även gälla för hans son Sven och sondottern Carolina som huvud-

sakligen ägnade sina liv åt annan måleriverksamhet.

 

Gustav Norberg var även yrkesmilitär under soldatnamnet Knopp. När han med familjen flyttade till Rangalsbo blev deras soldattorp, Skälsjöhult omdöpt till Knoppabo.

Det finns ganska få bonader bevarade efter Gustav Norberg och en del av dessa magasineras på Nordiska Museet i Stockholm.

 

 

Sven Norberg

(1819-1881)

 

Inte heller Gustavs son, Sven Norberg, lämnade någon vidare produktion efter sig.

 

Sven var målarmästare i Unnaryd och mest känd som en skicklig dekorations- och skyltmålare. Med kalligrafisk säkerhet smyckade Sven skåp och kistor och numrerade upp kyrkans alla bänkar och bås så att varje gård skulle veta sin plats.

 

Endast i sin ungdom ägnade han sig åt bonadsmåleri när han, 1938 färdigställde motivet David och Goliath som hänger strax över ingångsdörren till Bonadsmuseet. Av någon anledning valde Sven som målarduk baksidan av en Anders Eriksson bonad, Lyckans hjul.

Anders som levde och verkade i grannsocknen Västbo Ås var vid denna tid en aktiv och efterfrågad bonadsmålare.

 

Vi kan i dag bara spekulera om orsaken till att Sven valde just denna duk. Hans egen far, husaren Gustav Norberg var död sen några år tillbaka när Sven tog upp bonadsmålandet och då på baksidan av ”konkurrenten” Anders Erikssons bonad!

 

Carolina Norberg

(1850 - 1931)

 

Svens dotter fick inte heller lov att måla bonader. Som kvinna kunde hon ägna sig åt målning av minnestavlor, gratulationskort och kistebrev - bonadsmålning var enligt Gustav och Sven ”karlagöra och inget

för fruntimmer”.

 

Carolina växte upp på Granelund vid Ugglebo och levde på senare år på torpet Lilla Hästhult innan hon flyttade till Basteborg.

 

Hennes dekorativa arbeten mötte en allt större efterfrågan och även från kungliga slottet i Stockholm kom det beställningar på  gratulationskort hos Carolina. I sen tid har hennes handgjorda verk sålts

på auktioner utomlands till ganska betydande belopp.

 

Gustav liksom sonen Sven var drivna dekorationsmålare. Åtskilliga skåp, dörrar, kistor och golvklockar vittnar ännu

i dag om deras yrkesskicklighet.

Sven Norberg, textil, 83 x 90 cm, datering oklar, dubbelmålning på väv , UJH3036 och UJH 3041

Bonaden föreställer David slungande sten mot Goliat i husaruniform samt i textning Domarebokens berättelse

om denna episod. Den som här 1838 hållit i penseln är en 18-årig unnarydsmålare, nämligen Sven Norberg

(1819-1881). Sven kom att hjälpa sin far Gustav och fick därigenom sina kunskaper i bonadsframställning.

På andra sidan av bonaden finns Lyckans hjul som tillskrivs Anders Eriksson.

Unnaryd-Jälluntofta-Hembygdsförening

mail: hembygdsforening@unnaryd.com

Bokning av guidning eller information: mobil 073 0800 436

eller boka online

Book an appointment using SetMore

Betala in ditt medlemskap

Enskild medlem: 100:-

Familjemedlemskap: 200:-

Bankgiro: 316-3201

Tack för att ni är med och stöttar

Unnaryd-Jälluntofta-Hembygdsförening

– bevarar forntiden för en bättre framtid.

Läs mer ...